Dagbok

 
 ULF alias"Lilleman" 2½ år. Tillsammans med Mor våren1940.
DET VAR EN GÅNG...
Så för att börja från början:
Jag är född den 29 april 1937 på Falu Allmänna BB, vid sjön Tiskens strand, nästan vid foten av Kvarnbergets hoppbacke, där min far vann många tävlingar i unga år!
 En rolig tillfällighet från födseln på Falu BB är, att i samma sal som jag föddes, pluggade jag14½ år senare i när jag gick på Falu Praktiska realskola. Det nedlagda BB:et hade då gjorts om till skola! En liten värld!
Min mor hette Anna Margaretha, men kallades alltid för Anna-Greta eller bara "AG" av släkt och vänner och "Mollan" av mig ända tills jag började skolan. Hon var född Ljunggren, i Söderala "Sörala" i Hälsingland ,något jag skall återkomma vidare till i SLÄKTREGISTRET.
Min far hette Karl Vilhelm Runström.
Tyvärr avled han tragiskt, bara 45 år gammal 1940 i magcancer, som på den tiden benämdes "kräfta".
 Han arbetade först som lagerchef och senare  som försäljningschef på Falu Bilbolag vilka på den tiden sålde GM:s bilar. Dessutom var han på sin tid  - tillsammans med Falukamraten Erik Rylander och den välkände  OS-medaljören Sven Selånger - en av Sveriges bästa backhoppare. Han var också nationell fotbolls-domare och en av de första i Dalarna som hade motorcyckel!
Numera förvaras alla hans diplom, medaljer och pokaler i en låda i källaren. Sorgligt men sannt! Har försökt att donera samlingen till FALU IK, men de var kallsinniga!
Jag var då bara 3 år gammal när min far dog och kommer därför, till min stora sorg, inte alls ihåg honom. Enligt mor och morbröder var han emellertid en glad och trevlig person som gillade att han fått en son!
1937, samma år som jag föddes, hade min far och mor precis flyttat in i en nybyggd villa i Källviken, belägen på en udde vid sjön Runn, ungefär fem km. utanför Falun.
Naturligtvis blev det en svår tid för min mor att som ensamstående förälder till en 3-åring klara av amorteringar på ett nytt hus och samtidigt jobba heltid som växel-telefonist på Länstyrelsen i Falun.
Tack vare den tidens påfund, s.k."Hembiträden", i vårt fall flickor som behövde  såväl- barn som hushållspraktik och genom rumsuthyrning (nutidens Bed & Breakfast) av allt som oftast två rum till elever på Skogshögskolan, fick min mor otroligt nog på detta sätt ekonomin att någolunda gå ihop såväl under krigsåren som  senare under hela min uppväxt.
Den gästfrihet som min mor skapade bland alla våra hembiträden och inneboende genom åren,utmynnade i många fall i livslång vänskap. Hon var en otroligt varm och omtänksam person!
Här måste jag också nämna, att under hela min uppväxt  hade jag kontakt med hundar, alltid schäfrar. Först en egen i tio år, sedan grannens två från Hundskolan i     Sollefteå till vilken de var fodervärd och jag ständig lekkamrat, rastare och följeslagare till.
Redan när min far levde och de flyttade in i "Tjället", som min mor döpte vårt hem till i Källviken, köpte de valpen Tessy som var vår hund i tio år och som alltid mötte  mor vid bussen när hon kom hem från arbetet på kvällen. Sedan kom Vargafars Bax in i mitt liv, (se fotot) en helt otrolig hund som var min ständiga följeslagare i många år när han inte var inne på "repmånad". Den sista hunden jag umgicks med och dagligen rastade innan jag gick till sjöss var grannes Roy, en stor och kraftig   svartgul  schäferhane, vilken  tyvärr blev helt felaktigt borttagen på grund av att han blivit långvarigt retad av tidnings-utköraren och till slut bet honom i armen, vilket gjorde att Landsfiskalen hämtade honom och utan att rådgöra med Hundskolan -/Armen som var ägare, tog livet av honom. Jag minns att det blev ett våldsamt rabalder och rättsak av det självvåldiga ingripandet! 
Hur som helst, jag älskar alltjämt hundar och har fått mitt lystmäte för dem med råge besvarat genom min sambo Monica som hade hund när vi först träffades. Först Bernersennen-tiken Candie (som blev 13 år!!) och sedan Bernertiken Roxi, som, innan hon var tvungen att avlivas (tarmomvridning) var en stor del av främst Monicas, men också mitt dagliga liv.
Jag tror, att både mina sociala erfarenheter att tidigt umgås med andra (främmande) människor i hemmet och mitt val av yrke i Hotell-och restaurangbranchen härrör sig från mina uppväxtår. Vårt hem var alltid öppet för mors fyra bröder och deras familjer, arbetskamrater och vänner! Vi, dvs. min mor och moster Ruth hade till exempel "Boarding House" och matservering under skid-VM 1954 och utspisade och inhyste då 6 piloter och mekaniker från Borås Aero vilka hade rundtursflygningar från isen på sjön utanför vårt hus. Flygarna hade svårt att få planen att starta, då temperaturen låg mellan minus 20 -25 grader mest hela VM. Det innebar, att Mor gick med på att deras dunkar med flygbränsle fick stå i vårt varmgarage för att underlätta att starta planen på mornarna. Bland gästerna fanns också den legendariske piloten Gunnar "Spökis" Andersson, som långt senare omkom i en helikoterolycka i Norrbotten. Under VM gjorde han uppstigningar med ett 4-sitsigt Norseman-plan iförd vargskinns-mössa och päls. När han första gången landat och parkerat planet på isen nedanför vår balkong, bar han utan krusiduller in tre jeepdunkar med flygbensin i vårt pannrum och satte dem vid sidan av pannan!! Vi sov de nätterna han var där bokstavligen ovanpå en "krutdurk!!" 
Hur som hellst, "Spökis"Andersson var en stor personlighet, omtyckt och beundrad av kolleger i flygbranchen.
Ett av planen som "bodde" hos oss!
Den bevarade Gästboken från mina uppväxtår återspeglar verkligen mina minnen om ett glatt umgängelseliv på Valborgsmässoaftnar, vid midsommar-firanden och julhelger, då hela "Tjället" doftade tall av allt ris som mor pyntat med! (Även detta något jag också tagit med mig!) 
Och att jag fortfarande älskar hundar är defenitivt något som jag alltid kommer att göra!   
Slut på Kapitel 1 i Minnernas seglats!
 (forts följer.)

 

"TJÄLLET"- Mors namn på huset i Kälviken 1939 och ett senare foto från mitten av1950.
MINNENAS SEGLATS.          
Kapitel 2.
Barn-och Ungdomsåren i Källviken!
De första åren i mitt liv är tyvärr ett stort svart minneshål och det som jag känner till från de åren är det som har berättats för mig i vuxen ålder av "Mollan!"och släktingar.
Det jag mest då fått höra är, att jag var ett livligt, men "snällt" barn, som var väldigt klåfingrig, något som tydligen följde mig de första åren i skolan, då fröken  TORBORG SNIS en gång utbrast, "att jag var en riktig Pillerman." Naturligtvis anammades snabbt det utrycket av skolkompisar och blev därefter mitt smeknamn. I tonåren
kortades det ner till bara "Piller", ett namn jag fortfarande går under bland mina jämnåriga som bor-/lever kvar i Falun!
Minnerna "klarnar" alltmer från sju-årsåldern och framåt.
Jag kommer t.ex. glasklart ihåg när jag 1947 började 1:a klass i söndagskolans lokaler i Källtorp och Mor hade följt mig till den första dagens upprop.
När föräldrarna hälsat på fröken, ropade hon i tur och ordning upp alla eleverna vid namn, varvid den uppropade skulle resa sig i skolbänken, så när fröken ropade "Ulf Vilhelm Fredrik", reste jag mig upp.
Fröken frågade mig "...och vad kallas du för?"
"Jag svarade då med hög röst "LILLEMAN!" vilket naturligtvis utlöste ett stort skratt bland alla föräldrar och blivande klasskamrater.  
"Lilleman", var nämligen det namn min Mor
faktiskt alltid använde ända tills jag började skolan och därför kallades jag allmänt också så av släkt och Mors vänner.

2:a klass i småskolan. Skolavslutnings-glass på Stora Torget i Falun
                            Mor o. jag, Eva o. Evas mamma Mait.
Så jag benämndes  "Lilleman " hemma och "Pillerman" ibland skolkamrater! Vilka alias! 
Ett annat starkt minne är faktiskt från det då jag nyss fyllt 8 år och Norge blev fritt den 17 maj 1945. Mor hade då sedan några månader haft två äldre, norska flyktingar som inneboende ( de var motståndsmän som flytt undan tyskarna har det senare berättats för mig.)  När radion meddelade den glada nyheten kommer jag mycket väl ihåg vilka glädjescener det blev! På den tiden hade vi ännu ingen flaggstång ( Mor fick en senare av grannarna när hon fyllde 50 år) så norrmännen spikade upp både den norska och den svenska flaggan på några trädlister och monterade upp dem på vår balkong där vi sedan åt Råtallskaka och drack ransoneringskaffe, utspätt med Cikoria. Vilken glädje norrmännen måste ha kännt den dagen!
De återvände till Norge tre veckor senare.
På Källviksudden där vi bodde, fanns i början på 1940-talet bara 4 villor, det  var familjerna ANDERSSON,  
PETTERSON, RUNSTRÖM och  BENGTSON.
Familjen Bengtsson -dåvarande ägare till Falu-Kuriren- bodde till en början bara där på somrarna. De hade två söner, LENNART och STEN-BENGT, de var flera år äldre än mig, så min enda lekkamrat ända tills dess jag började skolan var jämnåriga EVA-LISA PETTERSSON,kallad Eva. Hennes pappa BERTIL hade färghandel i Falun och Evas mamma hette MAIT.  

 
Eva-Lisa och jag hämtar mjölk hos bonden BERG på väg hem från skolan.  
Den tredje och närmaste grannen hette HENRY och ALICE ANDERSSON, de hade inga barn, däremot hundar,bil och båten Devil efter Fantomens hund!
Under kristidsåren - då det var ransonering på kött -  hade mor, tillsammans med Pettersons och Anderssons alltid en gris på ödetomten mellan Pett:sons och A:sons som Henry  slaktade till Lucia och sedan fördelade fläsket.
Naturligtvis utan Kristidsstyrelsens vetskap!
Barndomsåren med  grannarna och lekkamraten Eva går att jämnföra med den  senare sagan om livet i Bullerbyn med alla dit hörande klassiska årstidstraditoner, som Lucia (Mor, som var duktig att sjunga,var alltid lucia och jag stjärngosse, alltid "mitt i natten", tyckte jag) julfester med julgransplundring i Villaägareföreningens regi, påsk-kärringar och midsommarfirande.
Enda mörka minnet av mina för övrigt lyckliga barndomsår är vistelsen på barnhemmet i ÅG, där jag som sexåring "internerades" i 3 månader när Mor "gått in i väggen" p.g.a.för stor arbetsbörda i kombination med ekonomiska  problem som ensam familjeförsörjare. (Just att det var skälet till min vistelse i ÅG fick jag veta först i vuxen ålder.)
Barnhemmet i Åg, nära Vintjärn på gränsen till Gästrikland,
hyste 35 ungar, dom flesta från glesbygderna i nordöstra Dalarna där nativiteten var stor på den tiden och därmed också familjerna. Men inkomsterna var små och föräldrarnas möjligheter att ta hand om stora barnaskaror var därför begränsade, därav tillkomsten av ÅG:s barnhem.
Minnerna från vistelsen där är allt annat än ljusa.
För det första så pratade dom flesta "Envitsch-mål" dvs. rotvältska från trakterna runt Enviken, ungefär samma inavel som "Hillbillys" från Appalacherna i Tennessee, för det andra hade dom aldrig sett tandkräm, så dom snodde och sög i sig min medhavda Stomatol och för det tredje - och värsta - var grabben i sängen bredvid sängvätare, men han pinkade aldrig i sin egen säng utan kröp över till mig och gjorde ifrån sig i min säng! Jag blev därför bestraffad för att jag så ofta kissade i sängen! 
Det var en hemsk tid! Tack och lov kom Mor och hämtade hem mig efter några månader! 
När jag började skolan i Källtorp fick jag snabbt nya vänner bland mina skolkamrater. Samtliga som började småskolan tillsammans, följdes också åt alla sex klasserna i folkskolan och flera av oss fortsatte senare till Praktiska Realskolan.
Min första riktiga och livslånga kompis i vått och torrt blev- och alltjämt är -  ÅKE ASPMAN, son till SVEN och RUTH. Åke eller Sven-Åke  som han kallar sig numera, blev så småningom Sandviksbo och Fritidsledare i kommunen tills dess han gick i pension.  Efter "lumpen" stack han emellertid i väg till Australien och jobbade där ett tag, ( Den utflykten troligtvis inspererad av berättelser från mina resor till sjöss!)
När Åke börjat jobba, först som "nagel-apa", dvs. nit-värmare, sedan som svetsare på "Sotis", som AB Svenska Järnvägsverkstädernas fabrik i Främby kallades i folkmun, köpte han MC, först en Husqvarna 125kubikare, senare en BSA 500 cc.
På den stora MC:n åkte jag ofta med, bl.a. till Hedemora där det arrangerades TT-tävlingar.
Senare bytte Åke bilen mot en Saab 93:a och en gång när jag var hemma på semester från sjön, åkte han och jag på "ungkarlsturne"till Nordtyskland närmare bestämt till  Travemünde och Hamburg.
En jätterolig resa med dramatiskt inslag.
När vi kom till Travemünde första kvällen var klockan så mycket, att alla campingplatser stängt för natten.
Vi åkte vidare för att hitta en plats att parkera och sova på.
(Vi sov hela resan i bilen.Åke hade köpt en "bädd-sats" i plywood till Sabben , vilken fungerade bra och var lätt att montera.) Efter mycket letande i sommarnatten hittade vi inne bland en hel hög med stora betongfundament 
en plats nära havet. Vi parkerade, monterade bädd-satsen, drog en pressening över bilen (förgryningsljusets skull) och kröp ner i våra sovsäckar och somnade bums.
På morgonen när vi vaknade var det säkert 45 grader varmt i bilen och 55 i sovsäckarna. Sittandes kvar i sovsäckarna vevade vi snabbt ner sidofönstren och rev bort presseningen.Vad vi då fick se var ett vakttorn 50 meter bort med två man som betraktade oss beväpnade med K-pistar.  Snabbt som ögat startade Åke bilen och fortfarande sittande i sovsäcken backade han en bra bit bort från vakttornet. Sedan gick det med en jädrans fart att hoppa ur sovsäckarna och packa ihop "bäddarna" och åka tillbaka samma väg som vi kommit kvällen före!
Vi hade helt enkelt tillbringat natten, mycket väl bevakade, i "ingen mans land" straxt utanför Warnemünde! precis på gränsen till dåvarande Öst-Tyskland! I efterskott en kul historia, men inte när vi vaknade!
Åke och jag ses då och då och  har fortfarande med jämna mellanrum kontakt per telefon och gjorde för något år sedan en resa till Tallinn tillsammans.

Sven -Åke 2009. En härlig kompis!!
Åkes föräldrar hade sommarställe på en Ö som hette Stensö i sjön Runn, dit jag ofta fick följa med.
Till och från ön åkte vi med Åkes pappas motorbåt. När Åkes föräldrar avled,övertog han stugan på Stensö och har både byggt till och byggt ut. Stensö förknippar jag med massor av roliga upplevelser, både som tonåring och i vuxen ålder.
En annan nära vän var LARS ÖBRINK, friluftsmänniska av guds nåde och en duktig naturtecknare. Lars, som var målare hela sitt liv, gick tyvärr bort våren 2011.
Åke, Lasse och jag hängde jämt ihop och var ute i skog och mark såväl sommar som vinter.De två köpte också
en Canadensare i aluminium (kanot) i vilken vi utforskade
de flesta av Runns 365 öar! Ständig följeslagare på den tiden var också BAX, grannens helt underbara schäfer!
Listan på övriga vänner från tonåren kan göras "milslång", men eftersom utrymmet på de här sidorna är begränsat stoppar jag här.
Slut på kapitel 2 i Minnernas Seglats.
(forts.följer.)

MINNERNAS SEGLATS.


Intresset för sjön och båtar vaknade tidigt!
Kapitel 3.
Tonåren!
Efter två år på "Praktiska", hoppade jag, med Mors motvilliga-och lärarnas välvilliga bifall, av plugget. Konstruktionsritningar, matematiska uträkningar och läran om metalurgi, var helt enkelt ingenting för mig!
Jag var då sexton år och för att tjäna pengar började jag, som alla mina kompisar, på "Sotis", först som borrare sedan truckförare på förrådet!
Det var heller inget för mig och jag stod ut ett år.
Jag hade ända sedan barnsben älskat sjön( Runn) och båtar i alla dess former. Det var faktiskt mitt stora intresse, att "vara på sjön" och det fick jag ofta vara, efter det jag på Mors inrådan tidigt lärde mig att simma, något jag blev jäkligt bra på, (tog guldmagistern samma sommar jag fyllde 15, att bl.a. simma 2000 m.skulle jag ALDRIG klara idag !) Nåja, "båtar" i min värld på den tiden var ihopsnickrade timmerflottar med "lånat" timmer från Korsnäsbolagets flottningar i Runn samt en gisten Kanot och så småningom en eka som jag omgående riggade med mast och ett utjänt lakan som segel. Har väl aldrig rott så mycket i motvind i hela mitt liv som när jag skulle tillbaka hem efter de "bidevinds-seglatserna!"
Från det jag slutade Praktiska, hade jag hela tiden en önskan att "gå till sjöss", i "riktiga" fartyg, i Handelsflottan.
Jag bearbetade Mor länge med dessa tankar, men hon ville inte släppa iväg mig, det var för farligt osv. Den som till slut fick Mor på andra tankar var morbror Axel, "Acke" , kallad. Hans styvson och moster Annies son(och min kusin) Gerhald, var precis som moster Annie, barnfödd och uppvuxen i Storby på Åland och hade därför, naturligtvis som alla ålänningar,varit till sjöss i sin ungdom utan att ha tagit skada. Detta förklarade morbror Acke vältaligt för Mor, som till slut motsträvigt skrev på "Intyg att minderårig hade målsmans tillstånd att mönstra ombord i svenskt handelsfartyg!"
När väl det hindret var klart, återstod läkarundersökning (gjordes den 18/3 1954)och när den var klar visade det sig att jag var frisk, men min grava närsynthet gjorde det omöjligt att söka "på däck" som jungman. Återstod maskinelev och intendentur (läs Mässuppassare!)
Hade jag hoppat av från allt mekaniskt tänk när jag lämnade Praktiska, så skulle jag då INTE ner i ett varmt maskinrum, den saken var klar, alltså  skulle jag försöka komma ut som "Mässkalle!"
Tänkt blev gjort! Veckan före det jag skulle fylla 17 år vinkade en storgråtande Mor, familjen Anderson som kört oss till stationen samt några kompisar av mig vid tåget till Göteborg.
Göteborg var som att komma till en ny värld! Hamnen med alla båtar och de stora varven på andra sidan Göta Älv, det och hela miljön kring Masthuggstorget och på Sjömans-hemmet där jag bodde några dagar innan jag fick hyra, var helt facinerande för en ung grabb.
Den tredje dagen när jag var på Sjömanshusets "Upprop"
ropades ett ledigt jobb som Skansuppassare upp till M/S "HALLAREN",  en Transatlantic-båt ( sjöfolk säger aldrig fartyg när man snackar, man seglar i en båt!).

Båten skulle gå på Väst, Syd- och Öst-Afrika och resan var beräknad att ta sex månader.
Jag tyckte det lät toppen och lämnade in "lappen" och fick
jobbet - vilket inte var så konstigt -  ingen annan ville ha den gamla skorven!
På eftermiddagen ringde jag "rikssamtal" hem till Mor i växeln på Länsstyrelsen och berättade vad jag skulle och hur länge jag skule vara borta.
När min Mor fick höra, att jag skulle runt Goda Hopsudden i Afrika och vara borta i hela sex månader, blev det knäpp tyst i luren, det enda jag hörde, det var att hon grät!
Mor hade i sin sinnebild av mitt sjöfarande tänkt, att jag som längst skulle till Tyskland eller England, eventuellt till Holland, men aldrig längre!
Samma eftermiddag, den 13/4 1954 mönstrade jag på Sjömanshuset och flyttade samma dag ombord på "Hallaren", där jag skulle dela hytt med "Mässkalle", som jobbade i befälsmässen, för att redan följande morgon börja min karriär till sjöss som Skansuppassare, dvs. uppassare och allt i allo i manskapsmässen (skansen). Till skillnad mot i modernare båtar, låg manskapsmässen ombord på "Hallaren" längst akterut, vilket innebar att all mat skulle bäras från Byssan (köket) midskepps till akterskansen. Ett jäkla springande och när det rullade och var grov sjö, var det dessutom svårt att hålla sig i de då upp-spända mantågen, eftersom  bägge händerna var  upptagna med att bära matkantiner! Är man dessutom sjösjuk, vilket jag blev direkt när vi kom ut i Kattegatt, (för vi gick" på lätten" dvs. utan last och då rullar alla fartyg, oavsett storlek mer eller mindre!) var jobbet som Skans-Kalle en helvetisk mardröm. Att törna in i slafen var inte att drömma om. "Båsen", (Båtsman) arbetsledaren för däcksgänget ombord var en elak typ och skrattade rått åt "ungjäveln",  som hängde och spydde över relingen stup i kvarten. Till saken hör också, att all disk gjordes i två tvättbaljor som jag fick ställa på bordet efter det gubbarna hade ätit. När det rullade och satte sig och for, skvätte dessutom allt diskvatten ut på durken! VARFÖR gick jag egentligen till sjöss??
Allt eftersom dagarna gick och vi passerat Biscaya, blev vädret varmare och havet lugnare och mina sjösjukebesvär var borta eftersom kroppen (hjärnan) anpassat sig till båtens ständiga rullande.
Efter tretton dygn ankom vi till FREETOWN i Sierra Leone, där vi skulle ta ombord 30 s.k. "crewboys", det ville säga medföljande stuvare vilka på nätterna bodde under stora tält på lastrumsluckorna, hade egna kockar och " Servants", en typ av uppassare precis som jag själv. Naturbehoven = " Pooping", dvs."skitandet"  på ren svenska, gjorde de från ställningar uthängda på båtens utsida! Rätt komiskt att se,där de satt uppradade likt fåglar på en telefonledning utanför relingen! För mig var det första mötet med så många svara människor på en gång omtumlande, jag som aldrig sett en neger "live before." Alla var engelsktalande och som tur var hade vi läst engelska i plugget och det var bra, för nu kom de kunskaperna väl till pass! Jag blev snabbt bekant med flera av dem och en jämnårig kille, PATRIK KENTAY och jag blev "Buddys",  riktigt goda vänner under de fem månader crewboysen var ombord.Vänskapen började med att han hjälpte mig att diska mot betalning i cigaretter. Tre diskar per dag = 1pkt. cigg! En limpa tio dagars disk! ( Ciggen var billig ombord och allmänt betalmedel vid byteshandel s.k. " tjingsning", i hamnarna på den tiden!   Ordet "Tjingsa" är ett sjömansutryck, ursprungligen från ordet /Changeing .)  Cigaretterna sålde Patrik sedan vidare till sina landsmän ombord och gjorde sig på så sätt en extrahacka.
Efterhand som Patrik alltmer övertog diskandet i skansen, kunde jag i stället allt som oftast hjälpa kockarna i Byssan med att skala potatis och grönsaker, att brygga kaffe och hämta proviant från kylrummen.
Hela ekonomipersonalen, dvs. Stewarden, 1:e kocken och 2:e kocken kom alla från Transatlantics fartyg "OKLAHOMA", som under en vinterstorm 26/12 1953,under stor dramatik, brutits av på mitten i Nordatlanten på väg till Boston. Som genom ett under räddades hela besättningen, men såväl fartygets för- som akterskepp sjönk.
2:e kocken Göte och jag blev jättegoda vänner och det han berättade för mig om timmarna i storm och kyla i livbåten och räddningen till ett amerikanskt fartyg var minst sagt spännande!
 Det var också umgänget med "Bysse-gänget", som fick mig att bestämma mig för att gå köksvägen och senare utbilda mig till kock, för att fortsätta till sjöss, det skulle jag!
Mina första intryck, att kockarna ombord har det bäst,
har bestått genom alla åren! Ett rent arbete, man slapp t.ex.frysa på däck och vara uppe på hundvakter mitt i natten, man slapp svettas och skita ner sig i maskinrummet och var/är man en bra kock ligger man bra till hos alla ombord! Maten, om "Skepparn"och befälen var bra, kompisarna ombord och besöken i hamnarna, det är det sjöfolk kommer bäst ihåg från båtarna de seglat i!
Resan med "Hallaren", tog som sagt sex månader och vi lastade och lossade i tur och ordnig i Freetown, Sierra Leone - i Monrovia, Liberia - i Port Gentil, dåvarande Franska Kameron, numera Gabon, där för övrigt jag och salongsuppasaren satt i en "negersvart" källar-arrest hos Gendarmeriet över natten, vi hade, oinbjudna och "sligthly intoxicated", m.a.o. lätt påverkade, av det lokala ölet 33, hoppat in och deltagit i dansen på ett bröllop, där bara de färgades familjer deltog! Det var också i arresten i Port Gentil jag blev biten och fick malaria, något som sedan förföljt mig genom alla åren med frossbrytnings-attacker och feber,tack och lov numera allt mer sällan! Vidare i Walvis Bay, Namibia, - i Cape Town - Port Elisabeth - East London  och i Durban, de sistnämnda alla hamnar i South Africa.
På hemvägen gick vi direkt till Freetown för att slutlasta "Logs", jättestora mahognystockar som däckslast  till Sverige samt för att lämna av Crewboysen.
Det var faktiskt mycket tråkigt att säga "Good Bye!" till Patrik och återigen ställa sig vid baljorna och börja diska! Under de månader vi var tillsammans, lade han faktiskt grunden till min numera ganska hyfsade konversations-engelska!
Sista hamnen före Göteborg var Dakar, där vi bunkrade olja. Det var också där några "arab-jävlar" snodde mina diskbaljor från skansen, något som jag fick en rejäl snyting(örfil) av Båsen för han trodde bergfast, att jag hade "tjingsat" dem! Min skadeglädje var därför stor, när det upptäcktes att även en livflotte i sin kapsel var stulen uppe ifrån Popen på akterdäck. Då fick Båsen en riktig  utskällning av överstyrman! Hut gick hem till min stora glädje!
 Vi ankom till Göteborg i november månad och då mönstrade många i  besättningen av. Bland annat jag, tillsammans med hela köksgänget. Det var bara "Hökaren", dvs. båtens Steward, som blev kvar. De flesta av oss hade fått nog av värmen och det fuktiga klimatet, eftersom alla hytterna ombord saknade luft-konditionering. 
Jag och 2:e kocken Göte bodde  kvar på Sjömanshemmet i Göteborg några dagar innan jag reste hem till Falun.
Göte skulle sedan först hem en vända till föräldrarna i Örebro innan han skulle mönstra ut igen, den här gången som 1:e kock. Under tiden i Gbg. hjälpte Göte mig med att söka in på kocklinjen på Göteborgs Stads Yrkes-skola.Skolan var belägen i Yrkesskolornas lokaler vid Järntorget.
När ansökningen var klar, skiljdes vi åt och reste hem till
respektive Örebro och Falun. (under studietiden på kockskolan,träffade jag sedan flera gånger Göte när han
angjorde Gbg.)
Vid hemkomsten till Falun, Mor och "Tjället"i slutet av november, blev jag bokstavligen välkomnad som den "förlorade sonen!"
Jag vet inte hur många gånger jag fick berätta om tiden och upplevelserna ombord i skorven "Hallaren!"
Mor var naturligtvis lycklig över att mina sjömansgriller nu var ett passerat stadium och att jag i stället skulle "studera" till ett riktigt arbete i land.Ack, kära "Mollan" så fel du tyvärr hade i den frågan! Jag hade ju inte talat om  för henne, att jag gärna ville ut till sjöss som kock denna gången!
Jul och nyår firade Mor och jag traditionsenligt i Ludvika.Julen hos morbror Acke och moster Annie samt nyår hos morbror Christian och moster Ruth, tillsammans med övrig släkt. Den 15/1 1955 började jag utbildningen till kock på skolan i Göteborg, långtidsinskriven som "sjömans-studerande" på ett tre-bäddsrum på Sjömanshemmet vid Masthuggstorget. Mina blivande rumskompisar var CURT WIKLUND, från Arnäsvall utanför Ö-vik och ÅKE LARSSON från Borås.Bägge hade varit till sjöss ungefär lika länge som mig och vi var alla tre jämnåriga. Curt var lång, kraftig och eftertänksam, Åke småväxt, livlig och pratglad och jag, jag var nån´ting mitt emellan de två. Det visade sig, att vi - trots olikheterna i sätt - snabbt kom mycket bra överens och vår tid på skolan och det gemensamma boendet utvecklades till att bli en trevlig och minnesrik period i mitt liv!
Redan på första dagen på skolan, informerades vi av skolans rektor, att "här var det skolarbetet som gällde", skolk och dit hörande extrajobb på stadens krogar under skoltid, bestraffades omedelbart med avstängning och religering.Däremot fick vi gärna praktisera i krog-köken på veckoslut och kvällar.
Vi hade två verkligt duktiga lärare, GUNNAR ANDERSSON(tidigare mångårig köksmästare på välkända Palace Hotel i Gbg.) och ELMER SPARREDAHL (tidigare köksmästare i Svenska Amerika Linjens passagerarfartyg "Kungsholm" och "Stockholm.") Vi var14 elever allt som allt. Dagarna på skolan var indelade i olika, praktiska kökspass.
Först bakning av dagens bröd, både till oss och ner till skolans butik på Första Långgatan. Sedan frukost till oss själva, därefter tillagning av"Dagens rätt" -även den både till oss och till de övriga eleverna (138 st.) på skolan- samt också ner till butiken för avhämtning till kontoren runt omkring (ca.60 port.) Dessutom tillredning av 30-tal lunch (bättre än "Dagens" till lärarnas matsal. Detta upplägg var främst till för att vi skulle lära oss "den finare matlagningens finesser!"Jäkla lärarmygel! Naturligtvis blev det då en och annan delikatess över åt oss elever också! För det var det bästa med restaurangskolan, vi gick aldrig hungriga i veckorna! Dessutom fick vi, för en symbolisk penning, köpa med oss mat "hem" till veckosluten, s å lekamligt gick det absolut ingen nöd på oss, däremot ekonomiskt för min del. Jag ansågs nämligen "bättre bemedlad", p.g.a. att min mor ägde en fastighet,(att huset i Källviken var belånat över skorstenen, var ingen förmildrande orsak) varför jag av det skälet nekades studielån. Tack och lov fixade det sig ändå när vi kunde jobba kvällstid och helger på Göteborgs krogar, då främst VARA-restaurangerna.
Jag var bl.a. grillkock på TRAPPAN vid Järntorget, köksbiträde på  både PUSTERVIKSKÄLLAREN och anrika HENRIKSBERG. Speciellt på Henriksberg lärde jag mig mycket "matnyttigt", som jag senare hade stor nytta av vid Kaptens-middagarna till sjöss,bl.a. dåvarande toppkrogen Henriksbergs specialitet, Sjötunga Walewska och inbakad oxfilé Wellington! Det var också där jag för första gången mötte den sedermera så välkända kocken LEIF MANNERSTRÖM. Genom åren har våra vägar möts litet då och då, dels genom mitt medlemskap i Sv. Kökschefers förening och sponsorjobb för Kocklandslaget, men främst genom min långt senare vänskap med Leifs pappa, Källarmästaren och matgurun GÖSTA MANNERSTRÖM under de år vi arbetade inom Konsum Stockholms Restaurangsektion.
Den första terminen på yrkesskolan var lärorik, spännande och gick fort och i början på juni var jag hemma i Falun igen. Då jag inte skulle börja höst-terminen på skolan i Götet förän i mitten på augusti och dessutom hade kronisk brist på pengar, sökte jag och fick, efter några veckor hemma arbete som spisbiträde på Stadshotellet i Falun:s sommarrestaurang KULLEN, vackert belägen på en höjd ovanför Falun i Stadsparken, med Lasarettet och Kungliga Dalregementet som närmaste grannar. Både Statt, Mora Hotell och Värdshuset Kullen drevs på den tiden av Källarmästare BERTIL STIBECK, med vilken jag de följande åren skulle få mycket att göra! Kullen var ett perfekt sommarjobb, då krogen som hade dans varje kväll, öppnade först klockan sex och vi i köket jobbade mellan kl.16-24, vilket gjorde, att jag hade större delen av dagarna fria! Vi var ett härligt gäng i köket under ledning av den i mitt tycke,fantastiske köksmästaren Rune Sjöö, vilken kom att bli både min mentor och mitt föredömme när det gällde konsten att laga mat!!
Den sommaren förflöt i rasande tempo och innan jag visste
ordet av, var jag tillbaka i Göteborg igen.Innan vi skiljdes åt för sommaren hade mina rumskompisar på Sjöfarts-hotellet och jag också kommit överens om, att vi, för nästa termin, skulle försöka hyra ett gemensamt rum på stan. Uppdraget att hitta ett lämpligt rum åt oss tre  överläts till Åke som bodde i Borås, vilket låg närmast Götet. Han lyckade över förväntan, så när vi kom till Göteborg dagarna innan skolan skulle börja, kunde vi alla tre flytta in i ett jättestort rum på Erik Dahlbergs-gatan med del i badrum, men med egen toa, hos en pensionerad f.d. maskinchef i Johnson-Linjen och hans hustru.Det var en barsk man som gav oss klara förhållningsregler om vad som gällde, men, visade det sig ganska snabbt, hade ett hjärta av guld! Bl.a, köpte han ett mindre, beg.kylskåp och en ny kaffebryggare åt oss bara efter någon vecka. "Ni måste ju kunna få en macka när ni är lediga", var hans svar när vi tackade honom! Hedersgubbe!
Den sista terminen på kockskolan praktiserade-/jobbade vi alla tre kvällar och helger enbart på Henriksberg uppe vid Stigbergstorget,vilket var en fantastisk och dramatisk tid på många vis!
Några exempel - nästan att jämföra med Olle Länsbergs bok från 1945, "Restaurang Intim" -  var när dåvarande köksmästaren Carl-Henrik Lagerberg  under ett kräftkok i augusti, iförd träskor klev upp på kanten av den stora
200-liters ångkokaren för att stänga ett öppet fönster och halkade ner till midjan i det stormkokande dillvattnet!
Det vrål han då utstötte får fortfarande nackhåret  att resa sig på mig! För att inte tala om den panik som utbröt ,såväl bland kockar och kallskänkor i köket, som hos de gäster som hörde vrålet genom svängdörrarna in till matsalen!
Det tog bara någon minut innan några av kockarna fick upp Köksis, men då var han medvetslös. Man spolade kallvatten på honom med slang innan ambulansen hämtade honom till Sahlgrenska, där han låg sterilt inpackad  och vårdades i  nästan tre månader innan utskrivning. Man sa, att han hade drabbats av 45% brännskador. En otäck episod. Lagerberg kom aldrig tillbaka till Henriksberg, utan i stället utsågs Sousse-chefen Jacobson som ny köksmästare.
En annan nästan lika otäck episod var när Åke, som var liten och hade blont, lockigt hår och därför på krogen gick under namnet "Keruben", höll på att bli våldtagen  nere i styckboden av styckmästaren, (utelämnar namn!) som likt många av servitörerna på Henriksberg, var storbög! Tack vare att en av kokerskorna (Ella) kom ner för att hämta något, klarade Åke sig den gången undan med bara förskräckelsen, men han vägrade därefter under hela sin tid på Henriksberg att gå ner i styckboden ensam!
En annan och roligare historia är när en av servitörerna - som hade en bror som var tränare på Åby - en söndagsmorgon vid tiotiden lagom i gasen, kom inridande på en stor travhäst genom den öppna personalentré- dörren och stannade hästen framför köksluckan  och ropade; "En välhängd hingst fram till mitt vackra sto!" Tursamt nog för honom var varken Restaurangchefen eller "Köksis" på plats!
Andra terminen på skolan var det mindre teori och mer matlagning, dagtid på skolan och kvällstid på krogen och när avslutningen i mitten på december närmade sig, tycke därför de flesta av oss, övermodigt nog, att vi var fullärda, (något man aldrig blir i kockyrket, det har jag senare i livet verkligen lärt mig! Matlagning är, i likhet med Golfspel, en färskvara!)
Efter avslutningen och tillhörande avslutningsfest på skolan och avflyttningen från vårt rum på Erik Dahlbergsgatan for jag hem till Falun och Mor för att tillsammans med henne och morbror Calle fira jul i Tjället. 
Jag hade nu betyg på att jag - med goda vitsord - var på väg att bli kock.

Kapitel 4.
Åren till sjöss och i land!
Naturliugtvis var min Mors bestörtning stor, när hon förstod att jag ville ut på sjön igen. Trots ihärdiga övertalnings-försök kände jag, att min närmaste framtid verkligen var att komma ut som kock och praktisera det vi lärt oss på skolan! Dessutom var jag helt facinerad av allt som hade med sjöfart att göra!
Så i början på februari åkte jag ner till Göteborg igen, bodde återigen på Sjömanshemmet vid Masthuggstorget och satte upp mig på sjömanshuset som 2:e kock.
Redan efter tre dagar svarade jag på ett upprop som 2:e kock till Svenska Amerika Linjens ( SAL) båt "SKOGHOLM. 

Skogholm var en s.k. Lakebåt, vilket innebar, att den trafikerade Europa och de Stora Sjöarna i Nordamerika och Canada,  "the Great Lakes" , vilka är Lake Ontario, Lake Eire, Lake Huron, Lake Michigan och Lake Superior.
Hela detta gigantiska insjönät nås genom att först passera St. Lawrence Seaways, ett enormt kanalsystem med massor av slussar som börjar vid Montreal och sedan gör det möjligt att per båt komma ända upp till Duluth i Minnesota. Kanalsystemet hade - på min tid - den begränsningen att slussarna endast kunde slussa fartyg med en viss maxlängd och bredd, därav uttrycket Lakebåt, vilka specialbyggdes för att klara slussarna i St. Lawrence.
Skogholm som jag mönstrade ombord i, hade då nyligen inköpts av SAL från rederi AB Transatlantic och hette före namnbytet då "SILJAN". Det namnet hade ju passat en Mas bra! Att namnet blev Skogholm, var ingen tillfällighet, då alla Sv. Amerika-linjens fartyg på den tiden hade namn som slutade på HOLM. T.ex. passagerarfartygen Gripsholm, Kungsholm och Stockholm.
Alltnog. Jag mönstrade ombord i Skogholm den 3/6 1955 och seglade med henne till och med november samma år.
Det var en trevlig båt, en jättebra "Hökare" som  Stewarden, dvs.chefen för kökspersonalen kallades och en i stort sett, också en bra besättning, möjligtvis undantaget min boss i byssan,1:e kocken himself! Problemet med honom var, att han utgick ifrån att jag inte kunde något, vilket ganska snart visade sig vara det omvända förhållandet och när "Hökarn", som förresten hette Oscar Rehnström bad mig och inte 1:e kocken, att laga mat till salongen när kaptenen hade gäster, blev det surt en tid, men vi försonades efterhand allt mer.
Med Skogholm gjorde jag två resor på "laken" och eftersom det inte slussades nattetid på den tiden låg vi ofta och väntade i små trevliga städer som Alexandria,
Kingston och Hamilton. Lastning och lossning skedde
med början-/slut i Montreal (ena gången i Ouebec) samt i städerna Toronto,Buffalo - varifrån vi också hyrde bil och åkte till Niagara Falls -Cleveland, Detroit, Chicago, Milwaukee, Sarnia och Duluth.  Efter de sju månader långa resorna på "Laken", mönstrade jag av och reste hem till Falun för att hälsa på min mor och mina kompisar. Efter några veckors sysslolöshet (och en begynnande penningbrist), sökte jag jobb som kock på Stadshotellet i Falun, vars dåvarande ägare hette Bertil Stibeck. Han var en mycket duktig restauratör, men med ett hetsigt temperament  när något gick honom emot. Jag utsattes, dessbättre, aldrig för hans humör, utan tvärtom, vi kom väldigt bra överens, vilket medförde, att jag under en följd av år, i samband med mina hembesök i Falun, alltid jobbade antingen på Statt eller sommartid, på Värdshuset Kullen. Under de nästan nio år jag i kortare eller längre perioder jobbade för Stibeck avancerade jag från 2:e kock, till 1:e kock till att slutligen under min värnpliktstid på Kungl. Dalregementet I 13,  parallellt under en hel sommar upprätthålla kvällstjänsten i köket på Värdshuset Kullen som Souschef (köksmästarens närmaste man.)                               Skall återkomma längre fram med berättelsen om mitt "soldatliv."                                                                          Alltnog, efter några månader hemma i Falun, började det att "klia" i sjömans-tarmen" igen och jag beslöt mig för att åka ner till Göteborg för att söka hyra. Mor var naturligtvis inte glad över detta, hon hade  börjat vänja sig med att jag var hemma och jobbade "som vanligt folk och inte flängde runt på världshaven!" Jag kan ännu minnas känslorna om hur det alltid var att komma tillbaka till Göteborg som på den tiden, under åren 1953 - 1967, sjöd av  lastnings-och lossnings-aktiviteter på kajerna, doften av hav och tång, måsarnas skrik och Svenska Lloyds fartyg utmed Stigbergs-och Masthuggskajerna samt fartyg från hela världen i Frihamnen och Lindholmshamnen. Ej heller att förglömma det ständiga nithammare-ljuden och svetslågorna från Götaverken, Eriksberg och Lindholmen.                                 F ör mig var Göteborg på den tiden porten mot världen! Efter att ha bott en tre-fyra dagar på Sjömanshemmet vid Masthuggstorget och varit på dagliga uppropspass på Sjömansförmedlingen nästan runt hörne t,  fick jag hyra som 2:e kock på m/s "Clary Thordén",   ett nybyggt, elegant och snabbt lastfartyg på 7.200 ton tillhörande Thordén-rederierna i Uddevalla. Traden för Clary var hela Skandinavien och hamnarna på den amerikanska östkusten, såsom Boston, NY,  Newark/New Jersey, Philadelphia och Baltimore. På den tiden var "Staterna" drömlandet för alla i min ålder, så den här "båten" skulle passa mig perfekt. ( alla som seglat till sjöss talar alltid om de fartyg de seglat i som "båtar", aldrig som fartyg.) Samma eftermiddag mönstrade jag - utan att ha varit ombord i båten - och begav mig först  därefter till Frihamnen för att inställa mig till tjänst i "byssan"  på Clary Thordén följande morgon. Jag anmälde min ankomst till Stewarden, vilken också var min blivande chef. Efter ett kort samtal i hans kontorshytt, där han ville höra min bakgrund och vem jag var,visade han mig  sedan till min blivande hytt midskepps. Hytten var stor och rymlig och för första gången till sjöss fick jag eget badrum med dusch och toalett.Vilken lyx! Därefter presenterade han mig för 1:e kocken en medelålders man som hette Gustav och som hade seglat i "Thordénarna" i många år. Han var, precis som båten själv, från Uddevalla. Gustav verkade vara en hygglig person så jag såg med förväntan fram mot att få arbeta med honom. När Stewarden, eller "Hökaren", som är den allmänna benämningen på Intendenturchefen till vardags i alla båtar lämnat oss, visade kocken Gustav först köket / "byssan", som var någonting alldeles extra på den tiden, stort och modernt utrustat med alla tänkbara maskiner, bakugn, två 75 liters ångkokare, rostfria kylar samt en stor, fristående spis mitt på durken i byssan. Allt glänsande rent rostfritt.Det skulle dröja till åtskilliga år senare innan jag skulle se något liknande i köksväg, då i Salén-rederiernas "bananjagare."       När vi besett även proviantutrymmena på nedre däck med dess kylrum och frysar för kött, fisk och grönsaker och utrymme där allt kallskuret  bereddes och även styckning av kött förekom, var det dags för kort fikapaus där jag presenterades för salongsuppassare och "mässkallar" (uppassare) i befäls- och manskapsmässar. Även dessa verkade vara trevliga killar så jag tyckte såväl båt som arbetskamrater verkade vara toppen, vilket också visade sig vara riktigt! Följande eftermiddag hade vi lastat färdigt  i Göteborg för att sedan gå ner till Köpenhamn och lasta innan överfarten till Staterna.1:e kocken Gustav visade sig vara både en duktig matlagare och en humoristisk personlighet som var allmänt respekterad av besättningen ombord, både för sin goda mat och sitt glada sätt.Första kvällen i Köpenhamn gick jag tillsammans med manskaps-mässens "Skans-Kalle", 20-årige Bertil "Berra"Janzon i land och naturligtvis hamnade vi på några av  sjömans- barerna i i Nyhavn.